BRUSTET HJÄRTA SÖKER TID

30.12.2017
 
Det är svårt. I en vecka har jag drömt om honom. Men vi gjorde slut för 10 månader sedan. Det har varit arga drömmar, ledsna drömmar, neutrala drömmar och drömmar där vi blir tillsammans igen. Vissa har varit starkare än andra. Jag baserar fortfarande mina handlingar på honom. Om jag publicerar denhär bilden kanske han tänker så, om jag gör denhär resan kommer jag glömma honom, om jag hånglar med denhär pojken kommer jag ersätta honom. Jag vill bara att det ska ta slut. Ville inte tänka på honom, vill att det ska bort. Men det kommer aldrig göra det. Han var min första kärlek och det kommer han alltid vara men det gör ändå så ont att inte veta hur länge det kommer ta tills jag kan acceptera det och gå vidare. Vill veta om han känner likadant, men vill sluta undra om vad han känner. När går det över?
 
Jag vet ju att det var bäst att vi gjorde slut. Jag mådde jättedåligt i förhållandet och kände att det aldrig kunde ge mig vad jag behövde. Vi var för olika och alldeles för unga för att förstå och kunna få det att fungera. Men ändå undrar jag hur det skulle ha varit om jag bott kvar, om jag hade lite mer tålamod, om han skulle lära sig. Drömmen jag hade inatt handlade om att jag reste tillbaka, han ville bli tillsammans, jag pratade med mamma och sa nej men efteråt sprang jag efter och vi blev tillsammans. Sen sårade han mig. Alla drömmar är så detaljrika och jag faller liksom handlöst för dem. Snart har det gått ett år. Jag vill bara hitta någon ny, få honom att inse att jag har vunnit, han förlorade mig. Jag vill hitta någon före honom. Känner fortfarande att han har någonting över mig, han var den som hånglade med någon annan först, han har andra flickor som han pratar med- kanske blir tillsammans med någon av dem snart. Jag vet dock att jag aldrig kommer kunna gå in i ett nytt förhållande med hämnd som mitt fokus. Jag måste bli av med honom först. Men det tar så länge och det gör så ont. 

MIN ÖNSKELISTA

17
 
Oktober är här vilket betyder att min födelsedag börjar närma sig så småningom (23 okt., hoppas ni inte glömmer :-) ). Känner egentligen inte att jag behöver några födelsedagspresenter eftersom jag har möjlighet att köpa det jag behöver och är väldigt nöjd med det jag har. Dock vill ju de flesta ge presenter när man fyller år så har fixat ihop ett litet collage på saker som jag skulle bli extra glad av. Vill ju också poängtera att jag inte egentligen behöver det här och vill inte ens få allt men om man vill ge någonting åt mig kan man tänka i dessa banor.
 
En härligt baddrock, mjuuuka och varma stickatröjor och "huppare :))" (allting som är mysigt), en relativt simpel klocka, vitt vin (som förstås sparas till nästa år hehe), presentkort (h&m, kicks etc.), en trenchcoat med kraven; varm, del som värmer nacken, riktiga fickor och neutral färg, väldoftande ljus, en halvakustisk gitarr, mom jeans, en handväska som är tillräckligt stor för att rymma allt jag går och bär på utan att vara klumpig, en stor mysig halsduk. 
 
Jag blir alltså glad av allting som håller mig varm och gör hösten mysig. Blommor, böcker med fint språk och en inramad bild på dig och mig gör mig jätteglad också.
 
Tack för ord. 

FEEL THE RAIN

Kanske det är konstigt att jag jämt tar upp hösten. Poängterar att luften är krispig. Noterar att ett löv nu faller från trädet. Ser att någons sko är lite blöt för att den har gått i en vattenpöl. Fastän jag oftast tycker om hösten finns det något otroligt melankoliskt över att sommaren siprar ut och vintern närmar sig. Att sitta med lugn musik och kolla ut över gula löv framför en varm brasa bjuder in till så mycket reflektion. Reflektion man kanske inte ens är redo att ta sig an. 
 
Allt borde ju vara självklart. Jag är ung, går i skolan, har mina rutiner och mitt liv är fantastiskt. Inga konstigheter. Men ändå finns det något som alltid tynger ner bröstet lite. Och detta är verkligen inte ett försök att vara the sad edgy teen girl för det jag vill säga är att de flesta nog känner såhär. När man är 16 finns det inte så mycket annat än skola och att försöka överleva. Fastän det enda man strävar efter är något mer. Det är ju svårt att känna sig liten och stor på samma gång men det vet ju alla. Det ingen vet är hur man ska göra då. 
 
Jag som alltid varit (läs: alltid varit, men inte riktigt insett och därför varit ett litet plågat barn) väldigt känslosam, en person som har lätt att känna allt och mycket, blir mina känslor förstärkta efter septembermånad på något underligt sätt. Blir påmind om att livet går vidare och hur snabbt allting förändrats när löven ändrar färg. Speciellt nu, när jag spenderat över ett år i Finland och egentligen inte alls har rätt att dra "aa ja bodde utomlands ett tag"-kortet längre. Ändå är det det första jag tänker på i mina nedstämda stunder. För mig känns det nästan som att hela min person rubbades. Det var något som förändrade mig fullkomligt, men det tog ganska länge att inse. Förstås var det väldigt lärorikt och jag tror inte jag ångrar den upplevelsen. Men det drog upp mina rötter, skakade om mig och jag tvingades hitta mig själv fastän jag inte alls var redo. Och kanske det gick lite fel ibland men det går inte att ändra och nu lever jag med det, det finns alltid kvar i mig. 
 
Det är svårt att vara ung, leva i en tid när allting är självklart men oklart. Det finns ju inte heller någon som har facit, vi går alla genom samma sak. Vissa är obrydda, vissa orkar inte, några tänker att det går över, en del är borttappade och de flesta känner sig överväldigade. Men jag hoppas i alla fall att gå in i hösten utan klarhet. Att klara av det fastän jag inte har någon aning. Bara en gång lita på att det går bra. För när det blir mörkt kan man ju i alla fall stänga ögonen.
 
Det löser sig, det blir som det blir, du är värd det bästa.
 
 
       
 
också liten note till mig själv : sluta va så jävla pretentiös hahahah löven faller vem bryr sig
Visa fler inlägg