FEEL THE RAIN

Kanske det är konstigt att jag jämt tar upp hösten. Poängterar att luften är krispig. Noterar att ett löv nu faller från trädet. Ser att någons sko är lite blöt för att den har gått i en vattenpöl. Fastän jag oftast tycker om hösten finns det något otroligt melankoliskt över att sommaren siprar ut och vintern närmar sig. Att sitta med lugn musik och kolla ut över gula löv framför en varm brasa bjuder in till så mycket reflektion. Reflektion man kanske inte ens är redo att ta sig an. 
 
Allt borde ju vara självklart. Jag är ung, går i skolan, har mina rutiner och mitt liv är fantastiskt. Inga konstigheter. Men ändå finns det något som alltid tynger ner bröstet lite. Och detta är verkligen inte ett försök att vara the sad edgy teen girl för det jag vill säga är att de flesta nog känner såhär. När man är 16 finns det inte så mycket annat än skola och att försöka överleva. Fastän det enda man strävar efter är något mer. Det är ju svårt att känna sig liten och stor på samma gång men det vet ju alla. Det ingen vet är hur man ska göra då. 
 
Jag som alltid varit (läs: alltid varit, men inte riktigt insett och därför varit ett litet plågat barn) väldigt känslosam, en person som har lätt att känna allt och mycket, blir mina känslor förstärkta efter septembermånad på något underligt sätt. Blir påmind om att livet går vidare och hur snabbt allting förändrats när löven ändrar färg. Speciellt nu, när jag spenderat över ett år i Finland och egentligen inte alls har rätt att dra "aa ja bodde utomlands ett tag"-kortet längre. Ändå är det det första jag tänker på i mina nedstämda stunder. För mig känns det nästan som att hela min person rubbades. Det var något som förändrade mig fullkomligt, men det tog ganska länge att inse. Förstås var det väldigt lärorikt och jag tror inte jag ångrar den upplevelsen. Men det drog upp mina rötter, skakade om mig och jag tvingades hitta mig själv fastän jag inte alls var redo. Och kanske det gick lite fel ibland men det går inte att ändra och nu lever jag med det, det finns alltid kvar i mig. 
 
Det är svårt att vara ung, leva i en tid när allting är självklart men oklart. Det finns ju inte heller någon som har facit, vi går alla genom samma sak. Vissa är obrydda, vissa orkar inte, några tänker att det går över, en del är borttappade och de flesta känner sig överväldigade. Men jag hoppas i alla fall att gå in i hösten utan klarhet. Att klara av det fastän jag inte har någon aning. Bara en gång lita på att det går bra. För när det blir mörkt kan man ju i alla fall stänga ögonen.
 
Det löser sig, det blir som det blir, du är värd det bästa.
 
 
       
 
också liten note till mig själv : sluta va så jävla pretentiös hahahah löven faller vem bryr sig
Visa fler inlägg